International Campaign for Real History

Books on the Lipstadt Trial

Quick navigation

Alphabetical site index (text)

Dagens Nyheter

Stockholm, Tuesday, May 28, 2002


[some images added by this website]

Pompous prat

Click for enlargement

Lying bookHistorikern Richard Evans vittnesmål i rätten avslöjade Förintelseförnekaren David Irving som en lögnare.

Med boken "Lying about Hitler" vill Evans visa hur vi ska kunna skilja mellan sanning och lögn i historien. När den nu ges ut i Storbritannien hotar Irving att stämma Evans förlag.

EvansRichard Evans har bråttom. Han har just fått korrektur på den brittiska upplagan av "Lying about Hitler". Den bygger på hans expertutlåtande i den rättegång där Förintelseförnekaren David Irving avslöjades som lögnare och förfalskare. Boken har varit tillgänglig i resten av världen i över ett år, men Irving hotar att stämma dem som ger ut den i Storbritannien. Därför har flera av de stora förlagen dragit sig ur. Nu har det lilla, vänsterinriktade Verso tagit risken.

- Han kan stämma hur mycket han vill. Det kommer inte att gå bättre den här gången än senast. Evans ler och viftar triumferande med korrekturbunten.

Med senast menar han när Irving stämde den amerikanska forskaren Deborah Lipstadt och Penguin Books för förtal därför att hon kallat honom för "en av de farligaste Förintelseförnekarna" i en bok publicerad i Storbritannien. Där ger lagen den påstått förtalade ovanligt stora fördelar. Men Lipstadt och förlaget vann processen sedan Irving beslagits med att förfalska eller förvränga sina källor. Irving dömdes därtill att betala en del av motpartens rättegångskostnader, flera miljoner kronor.

Richard Evans ställde upp som vittne på Lipstadts sida trots att många menade att frågor om historisk sanning inte skall avgöras av en domstol.

- Man skall skilja på olika typer av rättegångar. I brottmål skall man fastslå skuld "bortom rimligt tvivel". Det är ett högt beviskrav. Men det här var ett civilmål och då får förhandlingarna en annan karaktär. Det blir mera en fråga om vem som har "mest rätt". Alltså ungefär som i en debatt mellan historiker. Och vi hade hur mycket tid som helst, både till förberedelserna och förhandlingarna. Rättegången pågick i över två månader i början av 2000. Vid ett tillfälle ägnade vi fyra timmar åt att diskutera var skiljetecknet punkt skulle placeras i ett dokument. Det är inte ofta en historiker får möjlighet att breda ut sig så, säger han.

Evans Jag träffar honom i British Academys lokaler ett kvarter från Piccadilly Circus. Hans sammanträde har varat nästan en timme längre än beräknat och han verkar irriterad när han kommer. Kanske har han blivit nedröstad i någon fråga. Han går lätt framåtböjd och rör sig lite ryckigt. Man anar en hel del stress bakom kroppsspråket. Redan innan intervjun börjar bläddrar han i tidtabellen för att hitta ett tåg till Cambridge. Han ger mig till en början en halv timme, men jag lyckas få honom att missa tåget.

Jag frågar om historikerna håller på att få en ny roll numera, när de allt oftare uppträder i utredningar, kommissioner och rättegångar. Det finns akademiska puritaner som menar att sådant leder till att historikerna överger de inomvetenskapliga frågeställningarna och blir alltför styrda av vad politiker och andra beställer.

- Efter Nürnbergrättegångarna hamnade frågan om skuld i bakgrunden. Under några decennier sysslade historiker mest med hur saker och ting fungerade i det förflutna. Nu har skuldfrågorna blivit aktuella igen och då skall inte historikerna vika undan. Men de får inte gå med på några inskränkningar. Självfallet måste de ha total kontroll över sitt arbete. Och de skall inte ställa upp om de inte har fri tillgång till allt källmaterial, menar Evans.

"Lying about Hitler" inleds med orden: "Detta är en bok om hur vi kan skilja mellan sanning och lögn i historien." Evans engagerar sig starkt i försvaret av historia som en vetenskap där man kan dra hållbara slutsatser från bevisbara fakta. Han avvisar alla påståenden om att historiker bara uttrycker sina egna åsikter om det förflutna. Han vägrar att acceptera att det skulle finnas ett otal sanningar beroende på vilket perspektiv man anlägger. Han ser det också som en central uppgift att avgränsa det intellektuella territorium inom vilket man kan tala om legitima meningsskiljaktigheter bland historiker.

- Visst måste det finnas ett stort utrymme för olika tolkningar av historien, men det finns också gränser. Vi vet att det skrivs historia där tolkningen av materialet influeras av exempelvis politiska åsikter. Sådant kan man reda ut inom ramen för en vanlig debatt historiker emellan. Men den som likt Irving medvetet förfalskar källornas innebörd skall inte längre behandlas som en historiker utan som den propagandist han är.

Evans förra bok var en uppgörelse med postmodernistisk kunskapsrelativism inom historieforskningen. Förfalskningar och förvrängningar av den typ som Irving ägnat sig åt är ett annat slags hot mot historievetenskapen, som Evans ser den. Båda farorna gör honom upprörd. Det blir inte alls det avspända samtal som jag väntat mig.

- Dessbättre har postmodernismen fått ge upp sina anspråk på att vara något slags interdisciplinär överideologi, åtminstone inom det område jag kan överblicka. Där återstår bara en minimal sekt numera. Irving är å sin sida en rasist, en antisemit och en nyfascistisk ideolog. Därför var han tvungen att skapa sig sitt eget källmaterial.

Evans rådgivare bland advokaterna märkte tydligen hettan i engagemanget. Inför rättegången föreslog de att han inte skulle se Irving i ögonen. Han struntade i rådet första dagen och blev mycket riktigt så arg att han inte var något bra expertvittne. Sedan såg han aldrig Irving i ögonen mer.

Men det finns historiker som menar att Irving hör hemma i kåren, även om han hamnar fel ibland. Det är främst sådana som skrivit uppskattande recensioner och nu inte kan erkänna att de haft fel. Andra har låtit sig imponeras av att Irvings böcker vid en ytlig anblick ger ett solitt intryck med massor av fotnoter som hänvisar till dokument i original.

- Men inte en enda mening i någon av hans böcker eller artiklar kan vi lita på. Visst kan en del av dem återge vad som verkligen hände. Men det vet vi inte förrän vi har kontrollerat den källa som anges i fotnoten, säger Evans.

Dagen efter intervjun läser jag senaste numret av Atlantic Monthly (April 2002). Där skriver Christopher Hitchens om några Churchill- biografier, en genre som Irving också försökt sig på. Hitchens kritiserar visserligen stämningen av Lipstadt, men ändå menar han att man måste läsa Irvings böcker för att vara kvalificerad att värdera Churchills liv och verk.

Det kommer knappast att vara sista försöket att placera Irving inom den vetenskapliga anständighetens gräns. Så det lär dröja innan Evans kan gå ner i varv.

Lennart Lundmark

Alphabetical site index (text)
© Focal Point 2002 F Irving write to David Irving